Statsvetarprofessorn Bo Rothstein har skrivit en besläktad men mer principiellt intressant kommentar (…). Han menar att politik handlar om värderingar och ideologi – det vill säga hur vi anser att någonting bör vara – och att detta bör inte enkelt kan härledas från den forskning som visar hur någonting är. Rothstein hänvisar till den skotska 1700-talsfilosofen och ekonomen David Hume.
Fast politik är ju också mer än att bara konstatera hur man vill att samhället ska vara, politikerna måste ju komma på vad som ska göras för att komma dit, och då är forskning och fakta värt bra mycket mer än åsikter. Alla partier skulle kunna säga att de vill ha sänkt arbetslöshet, fungerande välfärd, och bevarad natur, men sedan ha vitt skilda idéer om vad som ska göras i praktiken.
Ett exempel är avsnittet om kriminalpolitiken där man hävdar att forskningsresultaten visar att strängare straff inte är effektivt för att minska brottsligheten. Ingenstans nämns att regeringspartierna har flera andra mål med att skärpa straffskalorna. Det finns både politiker och väljare som hävdar att strängare straff inte enbart (eller alls) motiveras med målet att minska # brottsligheten.
Istället handlar stora delar av diskussionen om brott och straff om just normer kring rättvisa. En sådan kan vara att brottslingens straff skall vara proportionerligt till det lidande som brottsoffret och dennas närstående lidit. Om någon har åsamkat någon annan lidande genom hot, rån, misshandel eller våldtäkt kan de drabbade (och många andra) anse att deras normer om vad som är rättvist kräver ett straff som motsvarar lidandet alldeles oberoende om sådana straff leder till minskad brottslighet. Detta är vad som brukar kallas ”det allmänna rättsmedvetandet” vilket är en företeelse som ofta åberopas i den politiska debatten. Söker man i riksdagens handlingar på begreppet ”allmänna rättsmedvetandet” ger det över 4 000 träffar vilket tydligt visar att normer om rättvisa är centrala i den politiska debatten om brott och straff. Att som uppropet gör bortse från normer som denna när man hävdar att man vet hur kriminalpolitiken skall utformas är således grovt missvisande.
Återigen, det går inte att härleda en norm om vad som bör göras från ett empiriskt forskningsresultat om vad ett agerande leder till för samhällsekonomiska konsekvenser. Det är därför synnerligen betänkligt att man i ett omfattande forskarupprop inte understrukit denna avgörande begränsning av vad empirisk forskning kan bidra med till de politiska besluten.
